M/S Fryken |

  • Evert Taube

Sjöäventyr 1957

Jag heter Jan-Olof Djärv (kallad Janne) och kommer från Lidköping vid Vänern. Född 1942. Min skoltid i Lidköping fick ett abrupt slut 3:dje året i realskolan (år1957) när resultaten blev ganska skrala. Jag lade inte ned så mycket tid på skolarbetet utan beslutade mig för att sluta. Mina föräldrar var inte så glada över detta och det blev att börja arbeta. Jag fick börja som springpojke i en konsumbutik men det var inte det som jag önskat. Hade några äldre kompisar som hade varit, eller var på sjön och berättade om hur bra det var. Man kunde följa var båtarna gick världen över i GP som vi prenumererade på. Det verkade spännande och jag besökte arbetsförmedlingen i Lidköping och anmälde mig.

De hade kontakter med Sjöfartsförmedling i Göteborg men de kunde också hjälpa till om jag ville mönstra på fartyg som tillhörde Lidköping:s eget rederi, Thunbolaget. Mina kompisar hade hört att det var dåligt rederi och det var dålig mat ombord så det var inget för mig. Jag fick ett erbjudande men tackade givetvis nej. Hade själv en idé om att jag skulle mönstra på en större båt som skulle vara borta ett halvår eller mer.

Jag var 15 år och fick inte mönstra på som motorelev (16-års gräns) som jag ville men det fick gå med att bli mässuppassare. På fritiden, och kanske mest under skoltiden, höll jag på med modellflyg och modellmotorer så jag hade ett visst motorintresse men på bekostnad av skolresultat.

Förta april 1957 inställde jag mig i Göteborg på Sjöfartsförmedlingen och jag såg fram mot att få mönstra på. När handläggaren meddelade att jag skulle mönstra på en båt i Lundbyhamnen som skulle gå till England blev jag nog lite besviken. Jag tog en taxi från Sjöfartsförmedlingen och till Lundbyhamnen och längst in låg en liten båt (tyckte jag ) som hette Fryken och lastade sågat virke. Andra båtar som låg där samtidigt var, om jag kommer ihåg rätt, Jonsonlinjens båtar till USA och Västindien. Det kände lite konstigt. Jag gick ombord och träffade 2:e styrman tror jag och sedan stewarden (hökaren). Den senare var en vänlig man och jag uppskattade hans ålder till ca 55-60 år. Kommer inte ihåg namnet. Han gick igenom vad som förväntades av mig som mässuppassare och arbetet verkade inte allt för svårt. Jag bodde tillsammans med kocken tror jag i en hytt nära manskapsmässen på babordssidan. Ganska omgående blev jag kompis med en lättmatros. Han var till stor hjälp de första dagarna. Jag var väldigt spänd på att se när vi skulle lägga ut från Lundbyhamnen första gången så jag bad honom väcka mig tidigt på morgonen när det var dags. Vid 5-tiden på morgonen väckte han mig och jag kunde stå på däck och titta tills vi kom till Vinga fyr. Han pekade på fyren och på den där ”triangeln” som står där och sade många sjömän blir glada när man återser den igen och han hade rätt. Vi var på väg mot West Hartlepool i vad jag kommer ihåg lugnt och fint väder.

Ganska snabbt fick jag en instruktion av hökaren att jag skulle ta vara på cigarettfimparna i snurraskkopparna från befälsmässen och befälens hytter när vi städade och bäddade. Jag började plocka ur fimparna och lade dem åt sidan men det var inte rätt. Askkopparna skulle tömmas direkt i speciell papperspåse av större modell som skulle sparas. Jag tycke väl att det kunde slängas överbord som vi gjorde med allt annat avfall. När vi kommer till Middlesbrough får du se sade hökarn (stewarden). Det visade sig att den vaktman som anlitats och som stod vid lejdaren när M/S Fryken hade lagt till skulle ha fimparna och röka i sin pipa. Han förklarade för mig att jag inte behövde sortera bort övrig cigarettaska, det hade han tid med själv. Cigaretterna (Chesterfield) hade inget filter så arbetet var inte var så betungande för vaktmannen. Jag rökte inte själv men tog ut min ranson för det var andra ombord som rökte desto mer. Många cigaretter var halvrökta och det blev mycket över. Vaktmannen berättade också att han varit med i 2:a världskriget och det var ju hemska berättelser.

Jag hade och har fortfarande ett stort flygintresse. Efter West Hartlepool gick vi till Middlesborough. Redan första dagen i Middlesborough förstod jag att RAF (Royal Airforse) har ett flygfält i närheten (västerut från tätorten). De hade tvåmotoriga jaktplan som heter Gloster Meteor och som efter start flög över hamnen. Jag frågade vaktmannen hur jag kunde ta mig dit. Han var hygglig nog att beskriva hur jag skulle gå för att komma busstation där det gick att ta buss till flygfältet. Att få ledigt ett antal timmar och titta på flyplan var svårare. Men hökaren var hygglig och jag fick ledigt efter viss diskussion. 

Vi fick också tillfälle att besöka sjömanskyrkan samt någon pub. Jag kommer från ett hem där det inte dracks alkohol och inte röktes och jag var ganska oerfaren och hade inte så mycket utbyte av pubarna. Däremot kunde jag titta på deras svartvita TV, liten fyrkantig burk. Grabbarna på båten var hyggliga och tog mig med ut på promenader och affärsbesök. Vi var också hos en frisör och klippte oss och där blev jag bjuden på tee med mjölk och mycket socker. En höjare då men inte nu.

Något lärde jag väl mig också av dessa hamnbesök. Jag upplevde vaktmannen i Middlesbrough som väldigt fattig och han såg fram mot de svenska båtarnas ankomst där han gick vakt dagar, kvällar och nätter. Hans uppgift var också att justera förtöjningarna när båten rör sig upp och ned i flod respektive ebb. Det är stor nivåskillnad mellan ebb och flod i den delen av England. Han måste dock sovit ibland för man kunde höra kvinnoröster ombord på nätterna. Ibland var det lite stökigt. Manskapsmässen kunde också se bedrövlig ut när man vaknade på morgonen men jag har för mig att städning där låg utanför mitt ansvar. Det gjordes nog av lättmatrosen och motoreleven. I övrigt hände väl inte så mycket ombord. Ett av mina intressen var motorer och jag lyckades övertala en maskinist att få göra ett studiebesök i maskinrummet. Sedan det blev ett antal besök under resorna.

Vi lastade plåt i Middlesborough. När vi skulle lägga ut från kajen hade en förtöjningsvajer hamnat i rodret eller propellern. Kaptenen var inte glad. Han vandrade fram och tillbaka på kajen och muttrade. Han ville komma ut så länge det var högvatten. Helt plösligt lossade vajern men kaptenen ville inte gå ut förrän en dykare kollat att det inte fanns några skador. Inga skador hittades. Kaptenen tog inga risker. Jag tror vi gick vidare till Hull eller Great Yarmouth för att lasta mera plåt och vidare till Köpenhamn till varvet Burmeister & Wain och lossade vårt gods och sedan till Göteborg. När kom till Göteborg togs M/S Fryken i Lindholmens flytdocka för bottenmålning och jag fick ledigt för att åka hem till Lidköping för ett besök.

Andra resan har jag för mig gick till Dundee i Skottland för lossning av trävaror. Därifrån gick vi till Grangemouth för att lasta ”donkeypannor”. Hjälpångpannor till större fartyg. Då visste jag inte vad dessa skulle användas till men har jag fått lära mig. I mitt dagliga arbete har jag varit med om att installera ett antal pannor av den typen i kommunala värmeverk och i industrier för ång -och hetvattenproduktion. Visserligen modifierade men de har fungerat bra. De har bl.a. tillverkats hos Generator AB i Partille. Vi lastade 3 st pannor och det är, vad jag kommer i ihåg, den enda last vi hade lastrummen. På väg från Dundee till Grangemouth passerade vi den fantastiska järnvägsbron över Firth of Forth. Min pappa hade ett år innan köpt en bok som handlade om ”Teknikens underverk” och i den boken fanns en bild på bron. Lättmatrosen lovade att han skulle väcka när vi tidigt på morgonen passerade in under bron och det gjorde han.

Från Grangemouth tror jag att vi gick till Middlesborough för att lasta däcksplåt (och för att lämna fimpar) och vidare till Great Yarmouth. Från Great Yarmouth gick vi till Odense för att lossa en panna och vidare till Köpenhamn Burmeister & Wain för att lossa de övriga två. Resan till Odense i Danmark startade på eftermiddagen var tuff i västlig storm. Jag klarade mig från sjösjuka men vår kock var fantastisk för han var ordenligt sjösjuk. Vad jag kommer ihåg var han 23-25 år gammal och han hade varit till sjöss på någon större båt men hade valt att mönstra på Fryken för att vara nära Sverige under vår och sommarmånaderna. Han lagade fantastiskt mat och det var han som visade mig hur det gick att vända pyttipanna och stekta ägg i luften. Det hade jag inte sett tidigare från mitt hem. För att kunna laga mat och samtidigt ha kontroll över matlagningen hade han spänt fast en hink i byssan som han kunde använda när han blev dålig. Resan över Nordsjön tog mycket längre tid än planerat. Kapten valde en rutt så att vi gick mot Lindesnes vid Sydnorge för att få det lite lugnare ombord innan vi styrde mot Odense varv.

I Göteborg mönstrade jag av och for hem till Lidköping. Jag bestämde mig för att mönstra på en ny båt och åkte ned till Göteborg efter en vecka och fick en annan båt där jag skulle ta hand om manskapsmässen. Båten hette Cirrus och tillhörde rederiet Transatlantic. Den skulle efter två veckor i Göteborg gå till bl.a. Australien. Jag kom ombord och träffade den avgående uppassaren. Han tyckte inte jag skulle ge mig på detta. Att sköta manskapsmässen är ett helsike och du hade förmodligen mycket bättre ombord på Fryken jämfört med vad du får här sade han. Jag åkte hem igen.

I början på juni 1957 mönstrade jag på Svenska Orientlinjens Vinterland i Uddevalla som hökarhalva ( stewardsbiträde). Båten gick till Israel och Grekland men det är en annan historia och mycket trevlig. Mitt intresse för motorer och teknik tog överhand och efter en resa med Vinterland bestämde jag mig för att söka till en bilverkstad i Lidköping i väntan på att fylla 16 år så jag kunde mönstra på en båt som motorelev.

Kontakt

M/S Fryken
c/o Sundvall
Parkgatan 24
43450 Kungsbacka